Här utanför min stugas fönster dalar tjocka flingor ner. De faller sakta, landar mjukt och finns sen inte mer... Det där var början på nån poesi från mej, som just nu är en gammal mossig kärring - inte längre tjej. Kristallers lätta strålar tinar alltför hastigt bort. Det är så synd, för iskristallens reflektioner, gör mitt sinne gott. Nu har den ljusa tiden startat, som tvingar fram ett skratt. Som stelbent stapplar fram när folk vill spela spratt. Hur många år av spel för att låtsats vara bäst, har prackats på det yttre - men tyngt mig vid min läst. Nu är det inte längre, ett lopp att löpa i. Nu har jag blivit äldre. Nu är det bara vi. Så sur och ful och disig och virrig kanske med, ja plufsigt glömsk och risig... Jag går ut och samlar ved. Försöker skingra tankarna, för vägen går ändå - åt samma håll som ålderns rätt - vill - att just jag, ska gå...
Hälsningar Lotta
